Vinnare av novelltävlingen!

Tack för alla bidrag, och vi ber om ursäkt för förseningen. Som vissa av er kanske vet så är Sofia Soc på semester, och därför har prisutdelningen försenats något! Vi ber 1000 gånger om ursäkt för detta!

Vi kan nu meddela topp tre i tävlingen:

Tredje plats,(100 kr)-Astrid Kontin, 4C

Andra plats,(200 kr)-Ellen Lind, 8C

Första plats,(300 kr)-Alexander Anjegård, 9D

Priserna utdelas så snart som möjligt, och grattis igen alla vinnare!

 

Skoltidningen önskar…

Vi i redaktionen önskar få fler önskemål från er läsare om vad ni vill läsa om. Vad vill ni att vi skriver om?

Vilka orättvisor ser ni? Vad är ni nyfikna på? Har ni något roligt att berätta?

Glada påskhälsningar

Skoltidningsredaktionen

Rum 94

En bil, ett hotell, en receptionist, en matsal, hundratals rum på fyra våningar, en skog och en stad.

***

Han svängde upp på parkeringen utanför hotellet, tog sin resväska och gick upp för den branta trappan. När han skjutit upp dubbeldörrarna möttes han av en entré med en lång röd matta, kantad av matchande fransar, fram till receptionen, som jag också gjorde. Det dunkla ljuset och glädjeskriken från badet, surrandet från fläkten bakom den höga, barocka disken, höjde sommarkänslan ännu mer. Han checkade in och tog hissen till våning 4. Hissdörrarna öppnades och han möttes av en korridor. Det var inget märkvärdigt. Ännu en röd matta, ett ännu dunklare ljus och dimmade fönster. Han började gå, 204, 194, 184, 174, 164, 154, 144, 134, 124, 114, 104, 94. Han öppnade dörren och möttes av porslin, en massa kinesiskt porslin. Sedan, en säng, en soffa, en garderob och en TV. 

 

Kort beskrivning av ”han” 

Han var 20 år 

Han var engelsk 

Han hade shorts och en T-shirt 

Han var lång 

Han hade brunt hår 

Han hade blåa ögon 

Han var också känd som Michael 

 

Jag har aldrig sätt någon så självsäker, så ovetande.  

Mitt rum, min säng, mitt porslin, min soffa och min TV. 

Så har det alltid varit, ingen har någonsin bokat något rum på våning 4.  

Inte ens städarna kommer upp hit. 

 

Jag är den som äger våningen, jag tillåter inte besökare!  

***  

Han gick mot badet, det hette något i stil med Norrgården. Solen hettade på och han kunde troligtvis se värmevågorna dansa upp ur den svarta, nylagda asfalten. Barnens skrik, asplövens prasslande i brisen, fågelkvitter. Han kom närmre och närmre badet. Stålgrindar, staket, fallfärdigt kakel, tre bassänger och en massa människor.  

Han gick in i herrarnas omklädningsrum. 

En bänk, två duschar och en toalett. 

Han bytte om, gick ut på den heta asfalten och slängde sig i vattnet. 

***

Du vet inte vem jag är.  

Är jag ond? 

Är jag god? 

Finns det något sådant? 

Ond, god eller mittemellan? 

Vad är det för indelning? 

Ond eller god? 

Jag vet inte…  

Du vet inte… 

Jag kan bara säga en sak om mig, så att du får lite förståelse… 

Mitt… 

***  

Knastrande grus under sandalerna, dubbeldörrar som smidigt gled upp och den stora receptionen. 

Han tog hissen upp till fjärde våningen, gick igenom korridoren fram till rum 94. Han öppnade dörren och la sig på sängen, tog några djupa andetag och blundade… 

 

Han vaknade av en smäll. Han reste sig upp, kollade runt, sträckte sig efter TV-kontrollen och slog på TV:n. Han kände närvaro, en vind, sedan var det över. 

 

Nyckeln vreds om, steg i korridoren, hissdörren öppnades, stängdes, åkte ner, öppnades och stängdes igen. 

Han befann sig i en stor matsal. En stor buffé, några människor, en öppen spis och en soffgrupp. Det satt någon i den ena soffan, han gick fram… 

***

Jag var där, jag såg honom gå igenom salen. 

Men det var bara han och jag. 

Jag tände på brasan.

*** 

Skrik, dunsar, och en sprakande brasa. 

Han stod mitt i den stora salen, mitt emot en, ja, gast, eller spöke? Demon kanske? Hursomhelst, han var inte ensam. 

Han sprang mot rum 94. Han möttes av en blodpöl, och på sängen låg en kropp. På golvet, porslin. Krossat sådant. Han gick mot kroppen, vände upp det, och såg sitt eget ansikte! 

In i rummet kom en kvinna i 20-års åldern. 

-Välkommen. Sa hon lågt.

***

Han stod där i rummet med mig. Ja, han var död, om du undrar. Vi är döda.

 

Av: Albin Åberg 

Ida Therén:”Jag tror att alla kan förändra världen, lite”

Hur skiljer sig livet i New York City sig med livet här i Sverige? Hur ser livet ut för en luspank författare som precis dragit till andra sidan Atlanten? Det är vad vi frågar Ida Théren, författare och journalist.

”Jag har precis flyttat till en ny lägenhet” säger Ida medan hon diskar. Nuförtiden bor Ida Therén i New York City, ”the city of dreams”, och det nog inte särskilt svårt för någon att livet där kan skilja sig lite från livet här i Stockholm.

”I Stockholm känner jag att det är som att jag blir lite begränsad. Det finns rätt så mycket påtvingat koncensus, att alla ska tycka likadant, att alla ska vara på ett visst sätt. Jag är ju själv ganska fri i mina tankar, eller vill åtminstone vara det, och det är nog därför jag tycker att det är så skönt med New York, man får lite distans, man behöver inte tycka som alla andra. Det får mig nog att våga mer, våga att leva och tänka utanför ramen mer. Men en annan skön grej med New York är hur alla har kommer från olika baser, har sin egna kultur och intressen, vilket ger en öppenhet och mångfaldhet. Man får vara lite som man vill helt enkelt.”

Det här är inte första gången Therén bor i New York, vilket kanske även det säger något om hur mycket hon älskar staden. Faktum är att hon har bott och varit lite överallt, och det var just dagen innan intervjun som hon var på en festival i Mexiko, och det var inte alltför längesen som hon var och hälsade på i Paris också.

”Jag har ju lätt att få vänner här! Många likasinnade som gillar konst och böcker och sånt. Här känns det som att folk uppskattar mig, istället för att vara misstänksamma som många var i Sverige.”

Hon pratar även om hur dem som är bäst på det dem gör, konst, design, musik eller vad det nu kan vara, från runtom i världen, kommer till NYC, om det är för att bosätta sig eller bara för att utvecklas där under en viss tid. Det ger en utmaning, säger hon.

”Man blir ödmjuk och tvingas sköta sig, och framförallt utmana sig själv. Det påverkar mig definitivt positivt, så att jag blir bättre på det jag gör, och att våga ta nästa steg.”

Skulle man kunna säga att det är en annan stämning i New York, med folket och samhället och allt?

”Ja, det tycker jag! Folk pratar mera här! Man kan prata med folk i mataffären, på bussen, även fast man inte känner dem, och man anser det inte heller konstigt! Om jag hade gjort så å bussen i Sverige hade folk trott att jag var galen! Dessutom har folk en annan respekt för varandra här, och man är alltid omgiven av folk! Det är ju en väldigt stor stad, och alla lever som de klarar sig bäst, speciellt ekonomiskt.”

Hon pratar om de enorma ekonomiska klyftorna som finns, om hur vissa betalar sin hyra för lika stora summor som andra försörjer hela sina familjer på. Hon tar även upp förståelsen och omtänksamheten man har för varandras situationer.

”Många kan ha det stressigt, med flera jobb, men människor här är så omtänksamma, och trevliga, det är som att alla har förstått att vi är samma skit. I Stockholm så känns det som alla tror att de kan köpa allt, köpa sig ett liv och livsstil, medan man njuter mera här.”

Det låter som hon verkligen njuter av New York, men är det något hon saknar?

”Jag brukar skämta om att Sverige har en egen kultur: ordning och reda. Allting funkar i Sverige! Men egentligen är jag nog lite för fri, eller kaotiskt om man vill uttrycka sig så, av mig för Stockholm. Och sen den svenska synen på barn och föräldraskap. Här i New York känns det som att de ska växa upp så snabbt, och jag tycker att synen här kan vara lite hemsk och knäpp, och det gör mig till och med frustrerad ibland.”

Ida är ju en uppmärksammad journalist, speciellt över hennes artiklar angående föräldraskap, men hon själv har beskrivit att hennes liv som mamma är lite att aldrig veta om man gör rätt, och att mest bara lita på sig själv och sitt barn.

”Jag kan nog bli ganska frustrerad. Jag har skrivit fyra böcker, men aldrig publicerat någon av dem. Det kan vara en ganska jobbig position, och man känner sig ganska ensam, för man har så mycket man vill dela med sig och uttrycka, men det blir inte riktigt av. Men nu är jag nästan klar! Det är en bok som jag har skrivit på i åtta år, som jag snart ska skicka iväg! Jag kanske borde vara lite hårdare på mig själv” säger hon och skrattar.

Hon berättar om hur hon alltid har haft ett behov att skriva och en dröm att bli författare, att få skriva hur mycket man vill. Hon beskriver hur man när man tar valet att skriva, också tar valet att vara lite ensam, att inte alltid bli tagen på allvar, och inte minst att ingen säger åt en vad man ska skriva, men alla gång på gång tjatar hur man inte ska skriva, vilket kan vara en hel del ansvar, som inte alla klarar av, enligt Ida. Hon samtalar även om hur lång tid det tar att verkligen bli bra.

Ida är trots allt trettiotvå nu, och har haft alla möjliga jobb-allt från modell till sångare och nu journalist och författare, och hon har resonerat kring hennes resa till skrivandet, som trots att det alltid haft ett någorlunda mål, har varit en resa med alla dess för-och nackdelar.

”Man kan känna ”Fan vad jag har utvecklats!”” uttrycker hon.

Normen om den utfattiga författaren finns nog i allas huvuden, och Therén tillhör kategorin.

”Jag har ju inga pengar!” Säger hon och skrattar.

”Jag tjänar en summa som anses vara något barskrapad i Sverige, men jag lyckas alltid få ihop det i slutändan! Det är ingen som förstår hur jag får det att gå runt, och absolut inte mina föräldrar, men det löser sig alltid. Men jag har ingen förhoppning på att överleva på att skriva romaner, och de flesta författarna har ju ett vanligt jobb vid sidan.”

Men om det är såhär jobbigt att leva på skrivandet, varför tar man då det valet? Vad är det som lockar alla skribenter till att få ner dem där bokstäverna?

”Jag har många gånger önskat att jag inte hade haft behovet att skriva så mycket, och har tänkt att mitt liv skulle vara mycket bättre om jag inte hade behövt skriva så mycket. Tänk om man bara hade kunnat ha ett vanligt jobb på någon reklambyrå eller något, och bara vara lycklig! Ha ett stabilt liv, men nu är det för det mesta lite kaos, men jag antar att jag är lite kaos som person, och jag trivs i det. Det passar nog mig! Men vad som egentligen är grejen för mig-det här låter klyschigt-men det är nog att det känns som att jag kan förändra världen, för alla kan nog förändra världen lite, på sitt sätt. Det är rätt så skönt när saker börjar släppa nu, och den här morgonen var det faktiskt ganska fint; att

vakna efter en jobbig resa, sätta sig och kolla igenom sitt manus och bara tänka ”Men oj, det här var ganska bra””

Man märker hur exalterad hon är över sin bok, vilket kan vara förståeligt efter att ha jobbat på den av och till i åtta år nu. Snart ska den äntligen skickas iväg, och snart ska hon nog få hålla i den i fysisk form.

”Det är så skönt när man skriver och det bara kommer, man tittar upp och har ingen aning att man har varit borta i två timmar. Jag är nog som lyckligast när jag skriver, medan många författare säger att de inte tycker om att skriva, men jag tycker att det är kul.”

Hon resonerar kring hur det tar lång tid att bli bra på att skriva, och att hitta sin egna röst, vilket nog kan vara det svåraste. Att man måste vara redo för allt från att ha tvivel och jobbigt ekonomiskt, och det hårda arbetet.

Vi pratar om hur det är att vara en uppmärksammad journalist, speciellt inom föräldraskapssektorn. Therén har fått mycket uppmärksamhet, speciellt hennes artiklar angående amning har dragit till sig folk och medias blickar. Hon säger att hon kände att det behövdes mer inom föräldraskapszonen, att det var hennes kall, även fast hon påstår att det bara råkade bli så.

”Jag är inte så intresserad av att vara känd” säger hon och disken skramlar. ”För mig är det inte så viktigt, det här med kändisskapet och så, men jag vill nå ut och ifrågasätta idiotiska normer, sånt som människor bara gör men är så dumt. Det är vad som intresserar mig.”

Hon belyser att hon är priviligierad, med ett utseende som passar normen, ljus hy, och inga funktionsnedsättningar. Hon språkar om hur viktigt det är att då ta de här privilegierna, och använda dem på ett sätt som inte endast gynnar henne själv. Hon hyllar även de tackmailen hon får då och då, hur de bekräftar att hon gör sin lilla skillnad i världen.

Jag frågar henne vad som i hennes åsikt är det bästa hon har skrivit.

”Det är nog den boken som jag pratade om tidigare! Det känns riktigt bra, som att det här skulle kunna bli mitt genombrott! Det känns så skönt att bli av med den nu, samtidigt som jag har sett folk i min egna ålder debutera långt innan mig, men samtidigt så kanske det får ta sin lilla tid. Annars hade det kanske blivit en total flopp, men jag har nog utvecklats nu, och framförallt blivit ödmjukare. Men jag är även stolt över att ha skrivit artiklar om amning.”

”Läs mycket! Du måste läsa mycket för att bli bra på att skriva! Och man måste våga, men viktigast är nog att skriva. Man måste komma ihåg att det tar lång tid att bli bra på att skriva, så det är bara att skriva, skriva, skriva, men man får inte glömma att leva, och att hitta sig själv.”

Och det är just dem orden som ekar i huvudet när jag stänger datorn.

Skriven av Kelly Schedvin.

Välkomna tillbaka alla åk 8

Hej alla åttor som har kommit tillbaka från praon och alla andra som bara har gått i skolan. Vi här på skoltidningen hoppas att ni har haft det riktigt bra och inte blivit allt för förkylda i den här kylan!

Vi på skoltidningen (som alla går i åttan) har haft det kul på praon och utvecklats som individer (hoppas vi iallafall).

Om ni har några ideér för artiklar så är det bara att kommentera!

Hälsningar Skoltidningsredaktionen