Kloning – rätt eller fel?

För ett tag sedan såg vi i skolan filmen ”Never let me go” från 2010, som handlade om kloner vars enda syfte är att donera organ. Dessa kloner uppfostrades i internatskolor för att sedan vid 25-30 års åldern börja donera organ, lite i taget. Då tog man först ett organ, sedan en till runda med nästa, och nästa, och nästa. Det hände att dessa kloner då dog, eller ”completed” redan vid första donationen, men vanligtvis vid tredje eller fjärde. Jag tror att tanken med filmen var att få oss alla att tänka till; att inte skynda på vetenskapen så att det blir fel, och att allt kommer till ett pris, även om vi inte alltid ser det.

Kloning i sig är att ta och kopiera gener och ”odla” fram en klon, en exakt kopia. Numera skulle man kunna klona människor, men dessa försök strider mot mänskliga rättigheter, så än så länge har men testat med olika djurarter, men resultaten är att klonerna inte är fullt ut fungerande, bland annat kan de inte föröka sig.

Tänk er detta scenario; klonerna behandlas inte dåligt eller så, eftersom de är som människor, bara att de har blivit isolerade. Jag tycker att det här är fel iallafall, att det är fel att klonas endast för att dödas, även om tanken från första början var god.

Jag anser att kloning i sig inte är fel, men beroende på syfte kan det bli etiskt fel. En bättre idé hade istället kanske varit att klona rena organ.

Vilken ställning tar ni till kloning?

Kina och det kinesiska samhället idag

Kina, en stor nation, med en minst lika händelserik och storslagen historia, en nation som än idag skriver historia. Världens och inte minst sin egna. Men hur har historiens förlopp påverkat Kina som vi känner det idag?

Kina, med sin tusenåriga, långa brutala men vackra historia, kan ha stora variationer från årtionde till årtionde, från löften om demokrati, till att hylla den stora ledaren och endast den stora ledaren på bara några få år. Men istället för att dra varenda kejsare under varenda dynasti, och i detalj förklara Konfucius filosofi, kan vi väl snabbt bara dra igenom från slutet av 1800-talet.

Efter ett krig om droger inpumpade av Storbritannien och uppror med boxare och  ”Jesus lillebror” så störtas 1911 Kinas kejsardöme, i löfte och hopp om demokrati. Kejsardömet må vara borta från dagens Kina, men diktaturen är densamma. 1937 dras andra sino-japanska kriget igång med sin brutalitet, och följs snabbt inpå av ett grymt inbördeskrig och en diktatorisk regim tar över med sitt skräckvälde och terror.

Man kan dra paralleller genom mycket, bland annat fientligheten mot bland annat  japanerna. Den grymheten som kineserna utsattes för är tyranniskt, och kineserna fick definitivt inte en mildare behandlingen av sina grannar från öst än judarna fick av Hitler. Så om japanerna vägrar att be om ett officiellt förlåt och hyllar de förgångna grymheterna, är det väl klart att man hyser ett visst agg mot det? Och även om du kastar en tallrik i golvet och sedan ber om förlåtelse, blir tallriken verkligen hel igen? Även om Kina, en konstant växande världsekonomi, har råd med mycket, så är inte fiender högt upp på marknaden ett alternativ, därför jobbar de nära sitt grannland trots att man hyser agg. Att man även har något fientligt sinnelag mot västerlänningar (att man till exempel blandar i sig i Tibet-konflikten) är inte alltför populärt då kineserna tycker att väst lägger näsan i blöt vilket kan förklaras med opiumkrigen, då britterna och även fransmännen på sitt hörn, pumpade in droger på den kinesiska marknaden för att komma åt rikedomar de själva ville ha, exempelvis silke. Konsekvenserna är desamma som japanernas; tilliten försvinner, men man tvingas bita ihop, le, samarbeta och glömma bitterheten för en stund.

Under Låt hundra blommor blomma-kampanjen under 1950-talet så uppmuntrades man att kritisera partiet, men röjdes sedan undan i hemlighet. Än idag så är yttrandefriheten i Kina en falsk akt, där folk som uttrycker sig negativt om staten befinner sig i fara. Ett exempel är Gui Minhai, som är en svensk medborgare, han är en författare som uttryckt sig starkt om den kinesiske regimen. Gui Minhai försvann i Kina under mystiska förhållanden och kunde inte hittas under en tid.

Du kanske har hört talas om konflikten angående Senkaku/Diaoyu öarna? Japanerna och kinesernas ständiga bråk om obeboeliga öar verkar ju meningslöst egentligen. Men saken är just den, att hela bilden är mycket större än så. I verkligheten handlar det inte om territorier, utan mer om ära. Japan fick efter andra världskriget dessa öar från USA, även om Kina var ägarna och trots det japanerna hade utsatt kineserna för, så gavs dessa öar bort av någon som inte hade rätten att bestämma över en sådan sak, och i dagens tankar som kineser och japaner har mot/om varandra (studier visar att ca 90% av alla japaner och kineser har en dålig bild av det andra landet*) så är det väl rimligt med bråk som än pågår, speciellt med tanke på historien som har fört oss till där vi står idag.

Mao dog år 1976, men hyllas än idag, och du kan ha hans ansikte på allt från lyckoamuletter till porträtt. Xi Jinping, den nuvarande ledaren, som har varit den mest diktatoriska statschefen/ledaren (Mao var inte alltid statschef, men alltid hyllad, åtminstone sedan utnämningen av folkrepubliken Kina) sedan Mao, och har lyckats nå en något mer jämställd position jämfört med hans föregångare. Xi Jinping styr med järnhand, precis som kejsarna, precis som Mao. Min poäng är att Kina, trots alla löften och propaganda, är än idag styrt enväldigt, och på det sättet är väl Xi Jinping även han en kejsare, trots att han oftare bär kostym än traditionella kläder.

Vad har kulturrevolutionens affischer och internet i dagens Kina gemensamt? Jo, den som kontrollerar och censurerar, det vill säga staten. Ingen äkta demokrati får egentligen censurera media, men Kinas verklighet är ju inte helt demokratisk. Staten kontrollerar vad som kommer ut till folket, vad folket får veta och utan vetskap kan man vara så gott som hjälplös, om man än vet vad som skall åtgärdas.

Källor och annat:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5611846

*studien har pågått i nio år av en japansk samt en kinesisk organisation.

/Kelly Schedvin

The need to feel pretty

This is an insanely dumb question to ask a gorgeous girl but; have you ever felt the need to be pretty? Ever thought ”Oh god, I want to look like that, I want to be beautiful” and then felt bad, for not being it? No shame, because that means I’m at least not the only one.

But if you, such a stunningly attractive girl, with a lovely mind and heart, feel bad for not being irresistible and good looking enough, then, then it’s kinda crazy, because to me, in my eyes, you are so damn enough and so much more. You are someone I want to be alike, or at least equal with.

I know the feeling. Looking at those images, with the drop-dead gorgeous models, and feeling unwanted, feeling like no one would ever be able to love you: even I, someone with too much confidence, someone who easily would admit that she is quite selfish, gets those feelings.

But guess what?

You are more than enough, and it’s possible to adore you, because that’s exactly what I do. Adore you.

 

Skriven av Rila