Ida Therén:”Jag tror att alla kan förändra världen, lite”

Hur skiljer sig livet i New York City sig med livet här i Sverige? Hur ser livet ut för en luspank författare som precis dragit till andra sidan Atlanten? Det är vad vi frågar Ida Théren, författare och journalist.

”Jag har precis flyttat till en ny lägenhet” säger Ida medan hon diskar. Nuförtiden bor Ida Therén i New York City, ”the city of dreams”, och det nog inte särskilt svårt för någon att livet där kan skilja sig lite från livet här i Stockholm.

”I Stockholm känner jag att det är som att jag blir lite begränsad. Det finns rätt så mycket påtvingat koncensus, att alla ska tycka likadant, att alla ska vara på ett visst sätt. Jag är ju själv ganska fri i mina tankar, eller vill åtminstone vara det, och det är nog därför jag tycker att det är så skönt med New York, man får lite distans, man behöver inte tycka som alla andra. Det får mig nog att våga mer, våga att leva och tänka utanför ramen mer. Men en annan skön grej med New York är hur alla har kommer från olika baser, har sin egna kultur och intressen, vilket ger en öppenhet och mångfaldhet. Man får vara lite som man vill helt enkelt.”

Det här är inte första gången Therén bor i New York, vilket kanske även det säger något om hur mycket hon älskar staden. Faktum är att hon har bott och varit lite överallt, och det var just dagen innan intervjun som hon var på en festival i Mexiko, och det var inte alltför längesen som hon var och hälsade på i Paris också.

”Jag har ju lätt att få vänner här! Många likasinnade som gillar konst och böcker och sånt. Här känns det som att folk uppskattar mig, istället för att vara misstänksamma som många var i Sverige.”

Hon pratar även om hur dem som är bäst på det dem gör, konst, design, musik eller vad det nu kan vara, från runtom i världen, kommer till NYC, om det är för att bosätta sig eller bara för att utvecklas där under en viss tid. Det ger en utmaning, säger hon.

”Man blir ödmjuk och tvingas sköta sig, och framförallt utmana sig själv. Det påverkar mig definitivt positivt, så att jag blir bättre på det jag gör, och att våga ta nästa steg.”

Skulle man kunna säga att det är en annan stämning i New York, med folket och samhället och allt?

”Ja, det tycker jag! Folk pratar mera här! Man kan prata med folk i mataffären, på bussen, även fast man inte känner dem, och man anser det inte heller konstigt! Om jag hade gjort så å bussen i Sverige hade folk trott att jag var galen! Dessutom har folk en annan respekt för varandra här, och man är alltid omgiven av folk! Det är ju en väldigt stor stad, och alla lever som de klarar sig bäst, speciellt ekonomiskt.”

Hon pratar om de enorma ekonomiska klyftorna som finns, om hur vissa betalar sin hyra för lika stora summor som andra försörjer hela sina familjer på. Hon tar även upp förståelsen och omtänksamheten man har för varandras situationer.

”Många kan ha det stressigt, med flera jobb, men människor här är så omtänksamma, och trevliga, det är som att alla har förstått att vi är samma skit. I Stockholm så känns det som alla tror att de kan köpa allt, köpa sig ett liv och livsstil, medan man njuter mera här.”

Det låter som hon verkligen njuter av New York, men är det något hon saknar?

”Jag brukar skämta om att Sverige har en egen kultur: ordning och reda. Allting funkar i Sverige! Men egentligen är jag nog lite för fri, eller kaotiskt om man vill uttrycka sig så, av mig för Stockholm. Och sen den svenska synen på barn och föräldraskap. Här i New York känns det som att de ska växa upp så snabbt, och jag tycker att synen här kan vara lite hemsk och knäpp, och det gör mig till och med frustrerad ibland.”

Ida är ju en uppmärksammad journalist, speciellt över hennes artiklar angående föräldraskap, men hon själv har beskrivit att hennes liv som mamma är lite att aldrig veta om man gör rätt, och att mest bara lita på sig själv och sitt barn.

”Jag kan nog bli ganska frustrerad. Jag har skrivit fyra böcker, men aldrig publicerat någon av dem. Det kan vara en ganska jobbig position, och man känner sig ganska ensam, för man har så mycket man vill dela med sig och uttrycka, men det blir inte riktigt av. Men nu är jag nästan klar! Det är en bok som jag har skrivit på i åtta år, som jag snart ska skicka iväg! Jag kanske borde vara lite hårdare på mig själv” säger hon och skrattar.

Hon berättar om hur hon alltid har haft ett behov att skriva och en dröm att bli författare, att få skriva hur mycket man vill. Hon beskriver hur man när man tar valet att skriva, också tar valet att vara lite ensam, att inte alltid bli tagen på allvar, och inte minst att ingen säger åt en vad man ska skriva, men alla gång på gång tjatar hur man inte ska skriva, vilket kan vara en hel del ansvar, som inte alla klarar av, enligt Ida. Hon samtalar även om hur lång tid det tar att verkligen bli bra.

Ida är trots allt trettiotvå nu, och har haft alla möjliga jobb-allt från modell till sångare och nu journalist och författare, och hon har resonerat kring hennes resa till skrivandet, som trots att det alltid haft ett någorlunda mål, har varit en resa med alla dess för-och nackdelar.

”Man kan känna ”Fan vad jag har utvecklats!”” uttrycker hon.

Normen om den utfattiga författaren finns nog i allas huvuden, och Therén tillhör kategorin.

”Jag har ju inga pengar!” Säger hon och skrattar.

”Jag tjänar en summa som anses vara något barskrapad i Sverige, men jag lyckas alltid få ihop det i slutändan! Det är ingen som förstår hur jag får det att gå runt, och absolut inte mina föräldrar, men det löser sig alltid. Men jag har ingen förhoppning på att överleva på att skriva romaner, och de flesta författarna har ju ett vanligt jobb vid sidan.”

Men om det är såhär jobbigt att leva på skrivandet, varför tar man då det valet? Vad är det som lockar alla skribenter till att få ner dem där bokstäverna?

”Jag har många gånger önskat att jag inte hade haft behovet att skriva så mycket, och har tänkt att mitt liv skulle vara mycket bättre om jag inte hade behövt skriva så mycket. Tänk om man bara hade kunnat ha ett vanligt jobb på någon reklambyrå eller något, och bara vara lycklig! Ha ett stabilt liv, men nu är det för det mesta lite kaos, men jag antar att jag är lite kaos som person, och jag trivs i det. Det passar nog mig! Men vad som egentligen är grejen för mig-det här låter klyschigt-men det är nog att det känns som att jag kan förändra världen, för alla kan nog förändra världen lite, på sitt sätt. Det är rätt så skönt när saker börjar släppa nu, och den här morgonen var det faktiskt ganska fint; att

vakna efter en jobbig resa, sätta sig och kolla igenom sitt manus och bara tänka ”Men oj, det här var ganska bra””

Man märker hur exalterad hon är över sin bok, vilket kan vara förståeligt efter att ha jobbat på den av och till i åtta år nu. Snart ska den äntligen skickas iväg, och snart ska hon nog få hålla i den i fysisk form.

”Det är så skönt när man skriver och det bara kommer, man tittar upp och har ingen aning att man har varit borta i två timmar. Jag är nog som lyckligast när jag skriver, medan många författare säger att de inte tycker om att skriva, men jag tycker att det är kul.”

Hon resonerar kring hur det tar lång tid att bli bra på att skriva, och att hitta sin egna röst, vilket nog kan vara det svåraste. Att man måste vara redo för allt från att ha tvivel och jobbigt ekonomiskt, och det hårda arbetet.

Vi pratar om hur det är att vara en uppmärksammad journalist, speciellt inom föräldraskapssektorn. Therén har fått mycket uppmärksamhet, speciellt hennes artiklar angående amning har dragit till sig folk och medias blickar. Hon säger att hon kände att det behövdes mer inom föräldraskapszonen, att det var hennes kall, även fast hon påstår att det bara råkade bli så.

”Jag är inte så intresserad av att vara känd” säger hon och disken skramlar. ”För mig är det inte så viktigt, det här med kändisskapet och så, men jag vill nå ut och ifrågasätta idiotiska normer, sånt som människor bara gör men är så dumt. Det är vad som intresserar mig.”

Hon belyser att hon är priviligierad, med ett utseende som passar normen, ljus hy, och inga funktionsnedsättningar. Hon språkar om hur viktigt det är att då ta de här privilegierna, och använda dem på ett sätt som inte endast gynnar henne själv. Hon hyllar även de tackmailen hon får då och då, hur de bekräftar att hon gör sin lilla skillnad i världen.

Jag frågar henne vad som i hennes åsikt är det bästa hon har skrivit.

”Det är nog den boken som jag pratade om tidigare! Det känns riktigt bra, som att det här skulle kunna bli mitt genombrott! Det känns så skönt att bli av med den nu, samtidigt som jag har sett folk i min egna ålder debutera långt innan mig, men samtidigt så kanske det får ta sin lilla tid. Annars hade det kanske blivit en total flopp, men jag har nog utvecklats nu, och framförallt blivit ödmjukare. Men jag är även stolt över att ha skrivit artiklar om amning.”

”Läs mycket! Du måste läsa mycket för att bli bra på att skriva! Och man måste våga, men viktigast är nog att skriva. Man måste komma ihåg att det tar lång tid att bli bra på att skriva, så det är bara att skriva, skriva, skriva, men man får inte glömma att leva, och att hitta sig själv.”

Och det är just dem orden som ekar i huvudet när jag stänger datorn.

Skriven av Kelly Schedvin.

Välkomna tillbaka alla åk 8

Hej alla åttor som har kommit tillbaka från praon och alla andra som bara har gått i skolan. Vi här på skoltidningen hoppas att ni har haft det riktigt bra och inte blivit allt för förkylda i den här kylan!

Vi på skoltidningen (som alla går i åttan) har haft det kul på praon och utvecklats som individer (hoppas vi iallafall).

Om ni har några ideér för artiklar så är det bara att kommentera!

Hälsningar Skoltidningsredaktionen

Skolmaten

Ämne: SKOLMATEN
Meddelande:
HEJ
SKOLMATEN SUGER
HEJDÅ
Svar till Kalle:
Hej Kalle!
Tack för din input, skulle du vilja se anka på skolmenyn? Vi skulle uppskatta ett mer konkret och tydligt förslag på hur maten kan förändras.
Vill du skicka in ytterligare en insändare skulle vi bli otroligt tacksamma.
Mvh, Skolredaktionen.
Ps: Tack för att du vet att vi existerar 🙂

The need to feel pretty

This is an insanely dumb question to ask a gorgeous girl but; have you ever felt the need to be pretty? Ever thought ”Oh god, I want to look like that, I want to be beautiful” and then felt bad, for not being it? No shame, because that means I’m at least not the only one.

But if you, such a stunningly attractive girl, with a lovely mind and heart, feel bad for not being irresistible and good looking enough, then, then it’s kinda crazy, because to me, in my eyes, you are so damn enough and so much more. You are someone I want to be alike, or at least equal with.

I know the feeling. Looking at those images, with the drop-dead gorgeous models, and feeling unwanted, feeling like no one would ever be able to love you: even I, someone with too much confidence, someone who easily would admit that she is quite selfish, gets those feelings.

But guess what?

You are more than enough, and it’s possible to adore you, because that’s exactly what I do. Adore you.

 

Skriven av Rila

Cities of my dreams

Do you ever feel the urge? The urge to move and live another life? I get it quite often. I want to get out of here, to somewhere where everything is different! Here is my list of three truly amazing cities that I at some point in my life would like to move to.

Tokyo!

Tokyo is officially the biggest city in the world (Beijing’s population is estimated to be around 40 million, but this is since many millions of people aren’t recorded as residents), and has a population of at least 35 millions (numbers from 2005). Japan overall, has an interesting history and their pop-culture fascinates people all around the world, with it’s J-pop, manga and anime! Tokyo is a modern city with history and traditional culture everywhere, and that mix is plainly fascinating! Not to mention the people, the values, and food! And if you ever find yourself bored in Tokyo, it’s your own fault, because in Tokyo, there is always something new to explore!

Calgary!

In Alberta, Canada, you can find the city of Calgary. The city of 1,3 millions is known for it’s young and welcoming population, and the average age in Calgary is 36 years old! The architecture is also something unique and with the low crime rate, you can feel pretty safe. Another great thing about Calgary is that it’s such an international city where people respect each other’s cultures.

New York!

Isn’t this one on everyone’s bucketlist? The city is iconic with Manhattan and it’s enormous buildings, and who doesn’t want to explore downtown or watch people in Central park? And with all different areas that has its own style, like Chinatown and Brooklyn, that are two different worlds in one city, and ain’t that amazing? And in New York, the city of dreams, you can do anything at any time because it is the city that never sleeps.

Ready to move?

Written by Rila

Populärmusik ny kategori i Solnas musikstipendier

Ansökningsperioden för Solna stads musikstipendier börjar 29 januari och slutar 26 februari. Stipendiet är uppdelat i två åldersgrupper, Krausstipendiet 16-21 år och Lilla musikstipendiet 8-15 år. Nytt för i år är att Lilla musikstipendiet inte bara innefattar klassisk musik, utan även den nya kategorin nutida populärmusik.

Musikstipendierna delas ut vartannat år. 2016 var det Noah Hofvander och Danial Shariati som tog emot priset, som delades ut på nationaldagen av kultur- och fritidskommunalrådet Peter Edholm (mitten).

2018, när musikstipendierna ska delas ut för sjätte gången, är det samtidigt tioårsjubileum för stipendiet, som instiftades av kultur- och fritidsnämnden inför 2008.

Lilla musikstipendiet får en ny kategori: nutida populärmusik

Det är Lilla musikstipendiet som utökas med den nya kategorin. Nu är det alltså inte bara klassiska musiker och sångare som kan söka, utan även rappare, pop- och rockmusiker och andra moderna genrer. Gemensamt är dock att man är folkbokförd i Solna.

För Krausstipendiet, som fått sitt namn efter Gustav III:s hovkompositör Josef Martin Krauss, gäller fortfarande bara klassisk musik. För att söka Krausstipendiet ska man vara folkbokförd i Stockholms län och vara 16-21 år.

Sista ansökningsdag är måndag 26 februari.

Läs mer om vad som gäller för stipendierna och använd länken till ansökningsformuläret på solna.se/musikstipendier.

(från Solnas hemsida)

Skolans trappregel

Måste vi verkligen tejpa trappen?

Trapporna är skolans motorväg, i dem går vi varje dag, blir frustrerade på, ramlar i (personligen gör jag det hela tiden), spottar på (snälla sluta göra det, det är rätt så vidrigt). Men precis som vilken annan motorväg som helst, så finns det trafik. Denna påverkas mest av väghinder, aka människorna som sitter i trappen. För att få en trafik som flyter på bättre har trafikverket/elevrådet bestämt sig för att införa en regel (kalla det rekommendation om du vill, så länge du håller dig till det).

 

Om det inte blir någon förbättring kommer jag gladligen tejpa vägfiler i trapporna med maskeringstejp.

 

Skriven av Rila

 

Novelltävling!

Vi tänkte utlysa en novelltävling.

Novellen kan vara skriven i vilken genre som helst bara den är kärleksrelaterad. Novellen kan max innehålla 2500 tecken. Sista inlämningsdatumet är 20/2 2018. Vinnare kommer att utses den 29/3 2018. Priser går till de tre bästa novellerna (presentkort på Mall of Scandinavia) och kommer att delas ut till vinnarna under deras respektive mentorstid.

En dikt

 

Jag drunknar

Förtärd av hat kan jag inte andas

Lungorna säger nej såsom du aldrig säger hej

Ett rop, kanske två förmodligen tre hör du mig?

Hör du mig ropa efter dig?

Jag behöver dig men behöver du mig?